säg mig...

vart finns alla modiga människor?
människor som står upp för vad de vill och tycker?
människor som gör så som de säger?
människor som inte bryr sig om vad andra tycker om de vet vad de vill?
människor som gör - här och nu?
människor som följer sitt hjärta?

varför ska bara jag behöva göra det?
jag är minst lika rädd som alla andra.
men det kan faktiskt inte stoppa en.
man kan förlora allt det där som räknas om man lyssnar på sin feghet.
och det är den allra sämsta, den allra sorgligaste anledningen att förlora till.

kom igen nu för fan, jag orkar inte åka fram och tillbaka som en tumvante mellan folks oro och önskan. vill inte längre vänta.
vart finns hjältemodet i vardagen?

...and you said it mattered what i thought and wanted...

return creativity, return please?

för övrigt har jag börjat teckna igen.

för första gången på över ett år.

och det har kommit snö. årets första. den magiska.

det måste vara bra tecken...

jag avskyr....

..människor som skapar sig förutfattade, ogrundade antaganden om personen innan de tagit reda på om de stämmer.
jag avskyr människor som utformar sin positiva kritik med en underton av hämmande kommentarer som förvandlar det till negativ kritik utan att de behöver stå för det.
jag avskyr människor som för tillbaks en på ruta ett kring saker man jobbar med i god tro att de gör något bra.
jag avskyr människor som lägger sig i och som tror att de har patent på att utforma hur personligheten ska vara.
jag avskyr människor som inte kan stå för vad de säger.
jag avskyr människor som förstör så mycket på så lite tid.
jag avskyr människor som inte har kompetens och kunskap om det de har makt att påverka.
och jag avskyr när dessa är i maktposition gentemot mig.

jag avskyr att inte kunna säga "håll käften och låt mig vara ifred så blir allting mycket mycket bättre, och du har inte förstått det du tror dig kunna uttala dig om".

såna saker avskyr jag.

shut up and leave me alone.
och ta en kurs.

livet i listform

vad jag inte tycker om just nu:

- tidiga morgnar
- tidiga morgnar med regn
- paraplyer som viker sig bakåt
- lägenheter vars dörrar hoppas av gångjärnen när man stänger dem
- trasiga ryggar med medföljande smärta, ångest och handikappade vardagssituationer
- avsaknad av höstjacka
- hockey-frisyrer
- att vara en gnällspik
- läskiga scener på Grey's anatomy
- att vara mörkrädd
- sega kopiatorer och tre miljoner sidor att kopiera

vad jag tycker om just nu:

- att Jenny kommer på lördag. denna lördag!
- sex
- hångel
- kärlek

vad jag vill ha:

- massa pengar
- bil
- ett hus, eller en fullt funktionerande lägenhet som inte luktar konstigt
- en hel kropp
- dagligt hångel
- en höstjacka som är tillräckligt androgyn för att 1) jag ska trivas och 2) den ska kunna passera på jobbet
- fler affärer än lindex och dressman
- förklaring till varför Domus fortfarande existerar
- ........oh, oh, oh!! och fler lesbianer i staden!

en olycka kommer sällan ensam

igår var det dags för det årliga cellprovet från de nedre regionernas värld.
sällan den aktiviteten jag ser mest fram emot, och dissocieringen är stor när jag krypit upp i stolen och försöker glömma vad som försigår i närheten.
dock gick inte den strategin så bra igår.
ligger där som bäst och fokuserar på taket när det knackar på dörren!
jag känner mig inte direkt spontant manad att svara "kom in", men det gör läkaren. och in travar ännu ett kvinns, med förklaringen att hon ska vara assistent här.
Två kvinnor och en naken T. hade kunnat vara trevligt i ett helt annat sammanhang, men dock inte i detta.
läkaren måste haft en grav synnedsättning eller så.
assistentens enda syssla var tydligen att stå bredvid och look up my pussy.

what can i say, never quite been a fantasy of mine...

jag hade kunnat tala om hur det ser ut där nere i sådana fall...
det är en aningens absurd känsla att ha en dam stå och titta på, och det gör det way svårare att låtsas om att man inte finns där i stolen.

back to black

eller kanske back to mullet...
vad är det med frisörer och denna hockeyfrilla de envisas med att sätta på mig?
jag trodde jag var säker när jag satte mig i stolen med instruktionen "ingen hockeyfrilla tack, haha". men vaknar dagen efter och inser att jo visst fan är den tillbaka igen...
VARFÖR?
det är väl ingen människa som klippt hockeyfrilla sen 80-talet med flit?
varför jag?
varför igen?
och more importanly - ur blir jag av med den?

på andra sidan helgen

the result blev fjortisfylla, av allra grövsta slag.
hur jag kom hem vet jag inte riktigt, hur jag stog upp på benen genom fem barer vet jag inte heller. och nollan vad det gäller att aldrig spytt pga av fylla är tyvärr spräckt.
dagen efter låg jag och höll om mitt huvud tills kl 5 för att det inte skulle trilla av.

men jävligt kul hade jag!

aaaand - Action!

ikväll, ser ni, blir det vinpimplande med okänd oskarshamnsflata.
iklädd mina nya lindex-kläder...
det tar sig, spänningen.

när skammen kom till stan

....jag gjorde det...
handlade
på lindex.
LINDEX!

men till mitt försvar gjorde jag enbart flatsmarta köp.
mycket randigt. t-shirtblusar på långarmat.
sånt.
och till mitt andra försvar finns det inte många andra valmöjligheter för shopping i staden.
dressman ungefär.
och det är ju ungefär lika illa.

ho..ho..hom...heterosexuell

det är ett svårt ord att både stava, säga och leva upp till i en småstad, banne mig!
inte nog med att det är så ytterst få "kända" flator i staden, kommunen och länet att det måste vara en på tok för låg koncentration för att vara homosexuellt näringsriktig, utan dessutom tvingas jag p.g.a. småstadens starkt begränsade utbud in i förbjudna tankegångar.

jag finner mig själv i planerna på att handla på Lindex.

det är inte rätt.

happy friday!

och det är fredag!
dagen som jag längtat efter sen i måndags.
och jag har jobbat i 1 månad och 2 dagar.
ja må fortfarande se ut som bambi på hal is, och öva varje telefonsamtal 3 gånger innan, men lite mer koll har jag i alla fall.
och jag har börjat skämta med mina arbetskollegor. även om de än så länge inte förstår mina skämt speciellt bra..
ett framsteg (för mig i alla fall).
och i helgen ska jag hem och sova under mammas beskydd, och blunda när alla äter kräftor, och leka med lilla kycklingen som bor i mössan och tror han är en bebis.

det är kanske inte världsbäst än. men det kunde varit värre.

men ändå

vad är det som gör att det bästa som man är med om åxå är det svåraste som någonsin händer än?
vad är det som gör att kärlek gör att man kan flyga på moln, och samtidigt vrida sig i hjärtslig smärta?
vad är det som gör att väntan och ovisshet är det som kräver allra minst aktiva insatser från en människa, och samtidigt vara det som lämnar en allra mest slutkörd?
och ännu hellre - hur hanterar man det?

att kastas mellan om det är något man klarar att göra eller om man inte står ut för att en obestämd väntan har ihjäl en långsamt - hur vet man?
vem har alla svaren, och hur kan jag få dem?
jag vill kunna vänta, men jag måste veta hur länge...
ovetskap gör mig till någon annan än den jag vill vara...

att älska är det svåraste jag gjort.
det river i hjärtat.
men jag vill inte sluta.
och jag vill inte gå sönder.

"if you love until it hurts, there can be no more hurt, only more love"
men det känns inte så...

varför kan man inte bara få vara tillsammans?
tillsammans...

lycka på papper

och hon kommer!
hjärtat mitt...
visserligen bara på en veckas (och en dag) semester, och det fram emot slutet på oktober, men hon kommer. och när vi fick bekräftat att hon fick semestern godkänd trots nya jobbet, och de "billiga" flygbiljetterna faktiskt fanns kvar idag med, och tåget går ända fram till stationen hon faktiskt ska av på - ja då bara fånlog jag och hoppade runt, runt, runt. mest i mitt inre dock, hoppandet, men flinet - det har alla fått sett hela dagen lång (och antagligen inte fattat ett dugg av).
jag till och med lämnade huset utan min mp3. och utan att märka det själv. för att jag sjöng helt på egen hand.
då är man nöjd.

och dessutom ska jag få dricka öl snart!
även om jag skarpt misstänker att när de säger att de ska "ta en öl", kollegorna, så är det inte på samma sätt som när jag tar en öl. som mer är som fyra öl. utan faktiskt en. men inte ens det gör någonting.
alkohol och kärlek.
sånt ska det va!

måndag var det ja...

det märks att introduktionsperioden på jobbet tog slut idag.
helt plötsligt sitter jag där med en kalender med fåtalet luckor i och ska försöka pussla om i saker och ting för att få plats. jag hör termer som jag knappast förstår, och inser att av någon anledning har man beslutat sig för att rikta dem till mig istället för andra, jag som knappt lärt mig hitta till alla toaletterna på bygget än.
hur det gick till, det vet jag inte...
och jag sitter mest och funderar på hur jag ska klämma in semesterdagar för att maximera livet och kärlekens odds.
jag vet att jag inte är skapt för att vara totalledig och arbetslös, men det vette tusan om jag är skapt för att arbeta heller. varför kan man inte köra fifty-fifty?? det tycker jag vore en fantastisk idé.
hörrö reinfelt? vad säger du om 3.5-dagars arbetsvecka? kom igen?! det blir skitbra, jag lovar!

vad är det för fel på tjejer egentligen?

jag orkar inte längre....

den man älskar gör ens hjärta till en fisk på land, kämpande efter luft nog att överleva.
och nån man inte älskar skriver kärleksbrev till en.

och kan snälla någon tala om för mig hur man överlever ett distansförhållande egentligen?
för jag vet snart inte längre.

jag behöver syrgastuber, kärlek, kramar och enkelhet.
det är akut.
vem som helst.

me and modern medicin - the non-love story

även om jag alltid varit ett litet flum-barn i själ och hjärta, och aldrig hyst någon särskild förkärlek till västerländska medecinens bakgrundstänk, så måste något skurit sig allvarligt på sistone...
jag tål tydligen typ ingen medicin alls längre verkar det som. från en rent teoretisk aversion, så är vår antirelation plötsligt väldigt fysisk..
ge mig vilken medicin som helst, leta upp den tjusigt ihopvikta biverkningslistan i botten, välj ut 1-3 st av de mest ovanliga biverkningarna (1-100, 1-1000 eller 1-10 000) and i'll get them.
min kära co-uppsatsare tyckte jag var lite överdrivet hypokondrisk i slutet av vårterminen (medicinterminen) när jag dissade medicinerna pga de mest konstiga biverkningarna på listan, alternativt tog dem och fick dem. "du kanske helt enkelt inte ska läsa listan..." sade hon.
i wish that was so.
igår natt åkte jag till akuten kl 2.00 i hastigt påkomna, och superintensiva, bröst- och buksmärtor for no apperant reason.
boven i dramat visade sig vara den allra vanligaste sålda, receptfria hostmedicinen. som "i sällsynta fall, hos vissa personer" kan göra så där med folk.

oh, how i love being unique...
kanske kan detta vara anledning nog för att få småhutta whiskey på jobbtid dock..?

som ljuset i mörkret

man får inte glömma bort de positiva aspekterna med att ligga hemma och blott kunna hosta, yra och febersvettas i sina lakan.
t.ex. har jag bondat med min första oskarshamnare utanför jobbet.
min granne.

efter att han (jag må vara fördomsfull, men jesus det kan inte vara en hon) igår förmiddag spelat sig igenom taken i alla mina rum allt för länge med jamba's kanin/kyckling-låt (10 gånger) och trasdockorna (1 gång), letade jag upp honom på eniro och skickade ett litet käckt sms.
han verkar dock trevlig, även om korttidsminnet verkar vara lika bra ställt med som hans musiksmak..

oajajajaj...buff

det ser ut som att jag redan dag 10 på nya jobbet tänker skolka lite...
jag önskar dock att jag hade roligare anledningar än att jag går runt i mjuka mjuka kläder och gnäller ynkligt för mig själv i den tomma två:an.
det gör så ooooont....
måste sett ut som en zombie-spykolog de sista timmarna på jobbet när febern satte in, sakta glidande fram i korridorerna med armarna i en pose som påminner om en osynlig tvångströja, lätt frånvarande leende i ett ytterst falskt "oroa er inte för mig"-flin.

helgplanerna med öländska vindar och paj ser ut att bytas ut mot mjukistofflor och buljong.
inte mysigt.

anger management my ass!

som liten tös fick jag intrycket av att om man bara var snäll, trevlig och förstående så vann man på det och fick vad man ville i längden.
men det kanske just var med det som det var med tomten....

i alla fall har jag telefon nu :P
ringde telia, idag igen (gång 7000 på tre veckor). de talade snällt om att tyvärr så är det nog sönder hos dig och det tar oss 1 vecka att skicka en ny sak, och vi hoppas att det fungerar sen. så lycka till, bye.
men nej.
efter att vägrat lägga på och argumenterat med dem, trappat upp det och varit en riktig pain in the ass, arg, saklig, kall och well...allt annat än snäll och trevlig och förstående, så har jag nu telefon igen. efter en kvart. trots att det var stört omöjligt att under några omständigheter få det att fungera på minst en vecka.
och strategin har tenderat att fungera det senaste året, med alla jobbiga institutioner där "omöjligheter" och "väntetid" är slagord.

så vad får man för att man är snäll? jag vet att när jag är dum får jag sjukvård, tågbiljetter, telefon och internet..
antingen har jag fattat fel som liten, eller står det en sjuhimla karma och väntar på att bita mig i rumpan om ett tag som hämd för vägen till min framgång..

fit for fight? - graorrrr.....mieow....

tanken om att ta cykeln till jobbet varje morgon får nog ge vika för typ...rullatorn så här de första veckorna.
fasiken vad trött jag är!
bonus är att jag får åka som skolbarn på bussen då och då.
men jag undrar hur samma princip påverkar mitt kommande spykolog-jobb?
yrkesansvar, förtroendeingivning, etik och play-doh?!

one step forward equals two steps back...

efter att ha varit utan tv i två veckor och sett endast vännerrepriser på dvd, kommer dock bovärden ut och kikar på varför det inte fungerar.
kommer tillbaks från helgen hemma och hittar en helt fungerande tv.
lycka i en liten dumburk?
inser dock efteråt att för att få tv:n att fungera har bovärden installerat om kablarna, så att istället har jag varken internet eller telefon.... yay. internet lyckades jag fixa, men telefonen (som jag satt i kanske sex timmar med telia i örat över en veckas tid för att få att fungera) är as dead as can be.
why, oh why does anybody do this?
visserligen är telia de enda jag är sociala med för tillfället i denna nya stad, men så spännande är det ändå inte.

det som kom att handla om något annat..

egentligen skulle detta handlat om flytten, om hur bovärden skulle kopplat in tv:n för 7 dagar sen, om hur det är på jobbet, om hur jag rädd på ett kontor kom ut för den äldsta den andra dagen, om hur snygg jag är i mina psykologkläder, och hur enormt trött jag är...

men vad skriver man när man precis fått höra på en knastrig mobiltelefon att någon sagt att ens mamma måste ändra sitt liv och lämna ens pappa annars kommer hon vara död av stress om 6 månader. om denna någon är ett medium och en gammal betrodd vän. och om denna någon är den tredje som sagt att hon måste stressa av N-U på bara några veckor? och om mamma säger att hon ska försöka, när hon lugnat ner sig lite, fast det är kanske precis tvärtom som behövs? eftersom det behövs nu?
vad skriver man då?
vad gör man då?
jag måste ha min mamma kvar, jag älskar henne så, och jag behöver henne så enormt.
vad gör man? vad gör jag?
ensam och livrädd....
vem ska trösta knyttet?
och vem ska rädda mamma?

hjälp.

om flytt och självkännedom

när man flyttar lär man sig saker om sig själv.
eller bara påminns...
som att man en gång i tiden uppenbarligen måste ha tänkt "glitterstrumpbyxor - det är en bra idé!".
eller att trots att man inte har några kläder, får de knappt plats i garderoben. eller det att man är otroligt lat och har enormt dålig exekutiv förmåga vad det gäller tråkiga saker. eller att man har abnormalt många par strumpor för att vara en sån som springer runt barfota så fort möjligheten ges. eller att det som en gång ansågs vara top of the crop-raggningstrosor idag mest är det pinsammaste man har sett och att man inte fattar hur det gick till när man fick till det egentligen...
sådana viktiga insikter, bland annat.

eller det att man fortfarande är mörkrädd och kollar under sängen när man hör konstiga ljud, och undrar om man ska fråga mamma vart hon förvarat den där nattlampan man fick av mormor 20 år tidigare...

fri tolkning uppmuntras!

imorgon...

flytt + nytt liv + nytt jobb + imorgon = en hel jävla fjärilsfarm i magen!

jag är nervös!
krama mig!
(packningshjälp godtages åxå)

rastlös vandring, äpplen och saknad

det var inte riktigt så som det skulle denna gång...
det var mycket bråk, mycket tårar, mycket onödigheter som kom i vägen. tiden är så kort, vi hinner inte med onödigheter! det tar alldelles för mycket kraft.
men jag antaratt det just inte kan vara så mycket annorlunda, när två töser brottas med oro, nervositet, trötthet och livsomvälvningar samtidigt, och hela tiden känner framtiden som springer så fort men ändå flåsar en i nacken. som hela tiden ligger där bakom och hotar att komma NUMEDENGÅNG och ta vår tid, samtidigt som den verkar ligga så långt fram att det som ska ge lugn verkar vara oändligt långt borta....
men det var bra åxå. fnitter i sängen, mycket bus och massor med kyssar..

men jag vill tillbaka nu med en gång och göra om! göra allt så mycket mer fantastiskt och skapa så många fler minnen... jag vill inte leva på det här i väntan på nästa gång.. en nästa gång som verkar ligga långt bort mot hösten, fast vi inte ens vet när.
som att vänta på julafton utan att ha någon kalender och inte veta vilken månad det är... oroligt. fast man väntar på något bra...

och nu ska allting nytt hända. nästan allting, på en och samma gång.
det är bra, för jag tror jag behöver det.. men samtidigt så är det läskiga dinosauriefjärilar i magen.
och mest av allt känner jag att jag behöver kyssa henne igen. alldelles precis NU.
så väldigt mycket...

och jag vandrar runt rastlöst. runt runt. spelar på min gitarr till fingrarna inte ser ut som fingrar längre, och käkar äpplen mest hela tiden.
allt för att hålla saknaden borta.
men den finns där...
ändå.

unemployment does not fare well with me...

omotiverad, vänder på dygnet, gör ingenting, tänker för mycket,tänker för lite, oroas, olyckig, uttråkad, understimulerad, ostrukturerad, gnällig, konstant-hormonell, asocial, lat, desperat, pank, iniativlös.. etc etc etc...

jag var inte skapt för arbetslöshet.
1 månad kvar.
fast sen är jag nervös för att börja arbeta.
kvinnfolk! jag säger då det....

folkslag jag inte tycker om,part 1

mäklare.

de ligger just nu högt på ute-listan.
jag ringer och frågar ifall det är möjligt att få titta på alla fem erbjudanden jag fått om lägenheter, och mäklaren börjar skratta åt mig.
då blir man inte populär.
om det tar 15 min/visning och fyra visningar är okej - hur kan då fem visningar vara så oerhört komiskt?
människa - tygla dig. å andra sidan kan man ju inte ha ett jättekul och intressant jobb om det är höjden av humor...

avlastningsfamilj sökes för 25årigt barn

vad är det med familjer och skuldkänslor som förläggs där de egentligen inte hör hemma?
jag orkar inte med det mer....
mycket medveten om att jag inte är det ideala solskenssyskonet som endast finns på cornflakespaketen, men jag vill inte vara någon mamma! inte nu. och inte till mina syskon.
och om förfrågningar paras ihop med krav slår jag bakut och blir ännu värre än vad jag redan kanske anses vara.
när skuldkänslor skyfflas över en som inte är berättigade och inte kommer från mig, men som ska ges bort för att anses ägas av mig, då blir jag så arg så sånt språk får man inte ens använda om sin mamma ens på en semianonym blogg.
jag har inte skaffat några barn!!!!
och bara för att hon lever sitt liv med skuldkänslor över allt hon tycker att hon skulle ha gjort eller gjorde fast hon inte borde, betyder det inte att jag måste göra allt perfekt istälet.
och jag tror inte att jag kommer förstöra min lillasysters utveckling av sitt självförtroende och ego genom att inte närvara på en ridavslutning!
och vad fan är det för argument att komma med??!!!
ååååååååååh, vad den kvinnan kan gå mig på nerverna! nerver jag inte ens vet att jag HAR!
i love her, men gud och jesus vad hon kan trycka på alla mina knappar!!!
och det är JAG som tjej, som något mamma-substitut, och inte mina bröder, som självklart har makten att avgöra mina syskons väl och ve genom närvaro, eller icke sådan, på diverse avslutningar.

jag är så trött.... låt mig bara få sova.....

lite kinkig ÄR jag

faktiskt ganska kinkig...
dels är jag hemma nu, som är borta, fast hemma ändå...
men mest är jag kinkig över att "jobbet som jag sökte men inte så jättemycket vill ha..eller alls, fast där jag har gjort praktik" inte har hört av sig och bokat intevju med mig. fast de bokat intervju med en kompis.
det tycker jag är Elakt...
jag VET att jag är bra. jag är inte bara bra, jag är skitbra. och så ringer de inte till mig...
egentligen vill jag ju inte som sagt att de ska ringa till mig... fast de borde. det är en principsak, och jag är en stolt jävel...
varför liksom?
gjorde jag inte ett bra intryck där? tänk om jag är en sån person som inte gör bra intryck?
och hur går det då på den intervjun som jag har i övermorgon och som jag verkligen Vill ha?
fast å andra sidan så tror jag jag har fått den intervjun just för att jag gjorde ett bra intryck på den förra intervjun...
aaah...det går inte riktigt ihop för mig i huvudet det där...
sur är jag i alla fal. så mycket vet jag.
självklar glad för min kompis, men ändå..de borde ha ringt mig åxå.
sen att jag då hamnat i en alldeles ambivalent konflikt över vad jag skulle göra i så fall, det vet ju inte de om.
kanske är det all for the best. men stoltheten sitter där och gör att jag vill vara arg och sur. bara för att.
och så är jag nervös för torsdagen.
just det jobbet vill jag så-å ha. det skulle göra allting så bra.
och jag skulle därmed vara här på semester, inte här för att jag är arbetslös.
bara en sån sak.
och jag skulle gå en mycket lättare framtid till mötes.

åh vad jag hoppas att torsdagen går bra...
das brauche ich.
Wirklisch....

för stora skor för mina tankar

det här är sista veckan i min stad.. den enda stad som jag egentligen kallat "min" på riktigt. det enda vuxna hem jag haft.
jag har ännu inte förstått att på lördag bär det av, och jag kommer inte tillbaka. kanske aldrig någonsin på riktigt, kanske ett besök här och där, men det kommer aldrig någonsin mer vara mina gator under fötterna när jag går här igen.
det är lite för stort för att jag ska förstå det.
samtidigt är det lite spännande.
ett helt nytt, alldeles oskrivet blad, som bara jag ska få fylla. precis hur jag vill!
jag gillar att börja om, även om jag hatar att avsluta.

och jag vet inte hur jag ska packa...
ooh, vad jag hatar att packa!!

Baby-J gick igenom sina prov idag. inte så som hon önskat, men ändå igenom.
tänk, tänk om det betyder att hon kommer bo hos mig om en överskådlig framtid...
med mig.
tänk om.....

börja om

jag ska börja om igen. på så många sätt.
flytta hem, flytta bort.
jag vet inte hur det kommer bli, men jag tror att jag kan behöva skriva när jag börjar om på mitt nya okända, kända liv.
jag vet inte riktigt vart framtiden tar mig, och vilka jag kommer dela den med.
jag vet till en början. jag kommer flytta hem. det borde kännas på något sätt tryggt, att jag kommer tillbaka dit jag började. men det gör det inte riktigt.
jag undrar om jag kommer känna mig instängd...
då ingen av de som var trygga och roliga och mina bor kvar där nu. alla börjar om på sina ställen, så också jag.
samtidigt inser jag att jag känner mig instängd även här nu. även här där jag varit fri. då många har flyttat, och på ett sätt är det en annan stad än den jag kom till.
utan de sina kan man vara hur fri som helst, och ändå begränsad...
jag vet att jag gillar att börja om, men det är skrämmande likaså.
än en gång saknar jag den visa kvinna som följde min fantasi och önskan som barn, och viskade om vad framtiden skulle bära och vem jag var.
jag undrar vilka jag kommer bära med mig. om de jag vill ha med, faktiskt kommer finnas med när man splittras ut i världen som skärvor från ett glas. inte längre en helhet, men små bitar som reflekterar ljuset på sina ställen och minner om det som var.
och jag undrar om hon som nästan aldrig är med mig mer än i hjärtat, snart kommer finnas vid min sida.
jag hoppas det.
det är den trygghet jag vill ha med mig nu när jag strax ska börja om.
och det är samtidigt den allra nyaste början, det mest outforskade livet, jag någonsin kunnat drömma om.
jag hoppas att hon kan komma snart, och upptäcka världen vid min sida.