måndag var det ja...

det märks att introduktionsperioden på jobbet tog slut idag.
helt plötsligt sitter jag där med en kalender med fåtalet luckor i och ska försöka pussla om i saker och ting för att få plats. jag hör termer som jag knappast förstår, och inser att av någon anledning har man beslutat sig för att rikta dem till mig istället för andra, jag som knappt lärt mig hitta till alla toaletterna på bygget än.
hur det gick till, det vet jag inte...
och jag sitter mest och funderar på hur jag ska klämma in semesterdagar för att maximera livet och kärlekens odds.
jag vet att jag inte är skapt för att vara totalledig och arbetslös, men det vette tusan om jag är skapt för att arbeta heller. varför kan man inte köra fifty-fifty?? det tycker jag vore en fantastisk idé.
hörrö reinfelt? vad säger du om 3.5-dagars arbetsvecka? kom igen?! det blir skitbra, jag lovar!