rastlös vandring, äpplen och saknad

det var inte riktigt så som det skulle denna gång...
det var mycket bråk, mycket tårar, mycket onödigheter som kom i vägen. tiden är så kort, vi hinner inte med onödigheter! det tar alldelles för mycket kraft.
men jag antaratt det just inte kan vara så mycket annorlunda, när två töser brottas med oro, nervositet, trötthet och livsomvälvningar samtidigt, och hela tiden känner framtiden som springer så fort men ändå flåsar en i nacken. som hela tiden ligger där bakom och hotar att komma NUMEDENGÅNG och ta vår tid, samtidigt som den verkar ligga så långt fram att det som ska ge lugn verkar vara oändligt långt borta....
men det var bra åxå. fnitter i sängen, mycket bus och massor med kyssar..

men jag vill tillbaka nu med en gång och göra om! göra allt så mycket mer fantastiskt och skapa så många fler minnen... jag vill inte leva på det här i väntan på nästa gång.. en nästa gång som verkar ligga långt bort mot hösten, fast vi inte ens vet när.
som att vänta på julafton utan att ha någon kalender och inte veta vilken månad det är... oroligt. fast man väntar på något bra...

och nu ska allting nytt hända. nästan allting, på en och samma gång.
det är bra, för jag tror jag behöver det.. men samtidigt så är det läskiga dinosauriefjärilar i magen.
och mest av allt känner jag att jag behöver kyssa henne igen. alldelles precis NU.
så väldigt mycket...

och jag vandrar runt rastlöst. runt runt. spelar på min gitarr till fingrarna inte ser ut som fingrar längre, och käkar äpplen mest hela tiden.
allt för att hålla saknaden borta.
men den finns där...
ändå.

unemployment does not fare well with me...

omotiverad, vänder på dygnet, gör ingenting, tänker för mycket,tänker för lite, oroas, olyckig, uttråkad, understimulerad, ostrukturerad, gnällig, konstant-hormonell, asocial, lat, desperat, pank, iniativlös.. etc etc etc...

jag var inte skapt för arbetslöshet.
1 månad kvar.
fast sen är jag nervös för att börja arbeta.
kvinnfolk! jag säger då det....

folkslag jag inte tycker om,part 1

mäklare.

de ligger just nu högt på ute-listan.
jag ringer och frågar ifall det är möjligt att få titta på alla fem erbjudanden jag fått om lägenheter, och mäklaren börjar skratta åt mig.
då blir man inte populär.
om det tar 15 min/visning och fyra visningar är okej - hur kan då fem visningar vara så oerhört komiskt?
människa - tygla dig. å andra sidan kan man ju inte ha ett jättekul och intressant jobb om det är höjden av humor...

avlastningsfamilj sökes för 25årigt barn

vad är det med familjer och skuldkänslor som förläggs där de egentligen inte hör hemma?
jag orkar inte med det mer....
mycket medveten om att jag inte är det ideala solskenssyskonet som endast finns på cornflakespaketen, men jag vill inte vara någon mamma! inte nu. och inte till mina syskon.
och om förfrågningar paras ihop med krav slår jag bakut och blir ännu värre än vad jag redan kanske anses vara.
när skuldkänslor skyfflas över en som inte är berättigade och inte kommer från mig, men som ska ges bort för att anses ägas av mig, då blir jag så arg så sånt språk får man inte ens använda om sin mamma ens på en semianonym blogg.
jag har inte skaffat några barn!!!!
och bara för att hon lever sitt liv med skuldkänslor över allt hon tycker att hon skulle ha gjort eller gjorde fast hon inte borde, betyder det inte att jag måste göra allt perfekt istälet.
och jag tror inte att jag kommer förstöra min lillasysters utveckling av sitt självförtroende och ego genom att inte närvara på en ridavslutning!
och vad fan är det för argument att komma med??!!!
ååååååååååh, vad den kvinnan kan gå mig på nerverna! nerver jag inte ens vet att jag HAR!
i love her, men gud och jesus vad hon kan trycka på alla mina knappar!!!
och det är JAG som tjej, som något mamma-substitut, och inte mina bröder, som självklart har makten att avgöra mina syskons väl och ve genom närvaro, eller icke sådan, på diverse avslutningar.

jag är så trött.... låt mig bara få sova.....